Det mest centrala innehållet i propositionen är de besparingar som riktas mot välfärdsområdenas finansiering. Från och med 2027 beaktas 60 procent av det ökade servicebehovet i välfärdsområdenas finansiering i stället för 80 procent som i den gällande lagen. Det föreslås att den tidsbegränsade höjning på 0,2 procentenheter som ska beakta ökningen av servicebehovet slopas från och med 2028. Åtgärdernas sammanlagda effekt är 268 miljoner euro fram till 2029. Vidare föreslås det att övergångsutjämningarna ändras så att de finansieras av välfärdsområdena till ett sammanlagt belopp av 120 miljoner euro. Sammantaget innebär propositionen att välfärdsområdenas finansiering skärs ned med 388 miljoner euro fram till 2029.  

Syftet med propositionen är i enlighet med regeringsprogrammet att utveckla finansieringsmodellen för välfärdsområdena på ett kontrollerat och förutsägbart sätt så att den grundlagsenliga servicen tryggas. Tyvärr står de föreslagna ändringarna uppenbart i strid med de uppställda målen. 

Konsekvenserna varierar avsevärt beroende på område. Finansieringsökningen minskar särskilt i Helsingfors stad och i Västra Nylands, Mellersta Nylands, Egentliga Finlands och Norra Österbottens välfärdsområden. Utifrån sakkunnigutfrågningen riktas nedskärningarna nu särskilt till områden som redan har anpassat sin ekonomi eller vars servicebehov ökar. Detta anses orättvist och beräknas minska incitamenten att vidta åtgärder för att anpassa ekonomin.  

Det föreslås att förändringen i servicebehovet enligt socialutgiftsmodellen, som baserar sig på THL:s undersökning, ska beaktas i finansieringen av välfärdsområdena endast upp till 60 procent från och med 2027. Dessutom slopas den temporära höjningen på 0,2 procentenheter från och med 2028. Såsom social- och hälsovårdsutskottet konstaterar i sitt utlåtande försvagar de föreslagna ändringarna ökningen av finansieringen i enlighet med det ökade servicebehovet, vilket strider mot finansieringsprincipen och äventyrar de lagstadgade tjänsterna. 

Det föreslås att graderingen av övergångsutjämningstilläggen höjs med tio euro per invånare så att beloppet av de övergångsutjämningar som blir permanenta på riksnivå minskar med en fjärdedel fram till utgången av 2030. En motsvarande ändring görs 2027 i den tidsbegränsade nedskärningen av övergångsutjämningstillägget. Ändringarna påverkar välfärdsområdena på mycket olika sätt. Enligt de sakkunniga är det befogat att på längre sikt stegvis slopa de permanenta övergångsutjämningarna, men finansieringsmodellen måste ändras så att tjänsterna i enskilda områden inte äventyras.  

Ett nytt element i finansieringsmodellen är den så kallade stupstocksmodellen, som garanterar att finansieringen inte i något område sjunker till en lägre nivå än året innan. Pengarna för utjämningen tas från de områden där den årliga finansieringsökningen överstiger den genomsnittliga nivån i hela landet. På det här sättet tryggas finansieringen och verksamheten i välfärdsområdena tills områdenas verksamhet och ekonomi stabiliseras. Det är dock av yttersta vikt att lösningen är temporär, vilket också betonas i många sakkunnigyttranden. Dessutom föreslås det att diagnosuppgifterna för den privata sektorn lämnas utanför diagnosurvalet, vilket är problematiskt med tanke på den behovsbaserade fördelningen av finansieringen eftersom diagnosuppgifterna beskriver sjukfrekvensen i området, det vill säga invånarnas behov av service. 

Sammantaget skärper sparåtgärderna välfärdsområdenas finansiering betydligt. Dessutom genomförs de samtidigt som välfärdsområdena vidtar anpassningsåtgärder för att täcka underskotten och samtidigt som justeringen i efterhand minskas. En alltför stram ekonomi möjliggör inte genomförandet av reformen på ett kontrollerat sätt i områdena, utan fokus ligger då på anpassningsåtgärder som i ett senare skede kan leda till ökade kostnader och ett behov av tyngre service. Det är problematiskt att välfärdsområdena och deras finansiering under kort tid berörs av många, delvis överlappande ändringar. De föreslagna ändringarna försvagar förtroendet för finansieringssystemet och incitamenten att balansera ekonomin. Områdena behöver arbetsro samt lösningar som möjliggör en långsiktig utveckling av verksamheten och som samtidigt uppmuntrar till förnyelse och en kontrollerad balansering av ekonomin på ett sätt som tryggar verkningsfulla tjänster av hög kvalitet. 

Vi anser att regeringen har tappat den röda tråden när det gäller social- och hälsovårdsreformen, som trädde i kraft 2023. Den bärande idén var att stärka närservicen inom social- och hälsovården på basnivå för att behovet av mer krävande och dyrare tjänster och behandlingar inte skulle öka okontrollerat.  

Regeringen har genom sina årliga nedskärningar i välfärdsområdenas finansiering och hot om tvångssammanslagningar tvingat välfärdsområdena att spara uttryckligen på närservicen. Också de ständiga höjningarna av klientavgifterna har gjort det svårare att uppsöka och få vård. Likaså har de undergrävt förtroendet för de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna.  

Vi anser också att det är obegripligt att styrningen av välfärdsområdena överförs från social- och hälsovårdsministeriet till finansministeriet, som inte har kompetens inom social- och hälsovårdsområdet. Samtidigt som finansieringen av välfärdsområdena har skurits ner har regeringen haft tillräckligt med extra pengar för att stötta de stora privata vårdbolagens affärsverksamhet. Pengarna har i huvudsak gått till de privata vårdbolagens höjda arvoden utan att ha ökat antalet läkarbesök hos dem eller förbättrat tillgången till vård, vilket var regeringens angivna syfte. 

På grund av regeringens likgiltiga vårdpolitik har det under innevarande regeringsperiod bildats tre slags välfärdsområden i Finland: 1) de som kan täcka sitt underskott utan tilläggstid, 2) de som på ansökan kan beviljas tilläggstid högst fram till 2029 och 3) de som inte beviljas tilläggstid och därmed måste genomgå ett ekonomiskt utvärderingsförfarande. Under 2025 inleddes utvärderingsförfaranden för Östra Nylands, Mellersta Finlands och Lapplands välfärdsområde. Efter midsommaren beslutar finansministeriet om nya områden som ska bli föremål för utvärderingsförfarande. Sådana områden är enligt preliminära uppgifter Södra Österbottens, Södra Karelens och Kymmenedalens välfärdsområden. Vid det ekonomiska utvärderingsförfarandet förlorar välfärdsområdet sin beslutanderätt till finansministeriet. 

Det grundläggande problemet i finansieringssystemet korrigeras inte genom små justeringar

Vi anser att propositionen är en fortsättning på regeringens restriktiva politik som gäller de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna. Den aktuella propositionen är i första hand en sparlag. Målet är att minska välfärdsområdenas finansiering med 390 miljoner euro fram till 2029 samtidigt befolkningen blir allt äldre och människornas behov av vård allt större. 

Och inte nog med det. Utöver den nu aktuella nedskärningen beslutade regeringen vid ramförhandlingarna i april 2026 om nya nedskärningar på cirka 106 miljoner euro i välfärdsområdenas finansiering. Regeringen beslutade också än en gång om en betydande höjning av klientavgifterna. Den kalkylerade effekten av höjningen av klientavgifterna beaktas i välfärdsområdenas finansiering så att finansieringen minskar i motsvarande mån. Regeringens kännbara nedskärningar i social- och hälsovårdsorganisationernas finansiering kommer också att öka efterfrågan på offentliga social- och hälsovårdstjänster. 

Människornas förtroende för de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna urholkas när allt fler inte längre har råd att använda ens offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. Regeringen besparar inte ens de avlidna från sina åtgärder utan inför en förvaringsavgift för dem (10 euro/dygn).  

Av det ökade servicebehovet beaktas i fortsättningen endast 60 procent i finansieringen. I nuläget beaktas 80 procent. Detta måste betraktas som en ren och skär sparåtgärd. Nästan alla som lämnat yttrande till utskottet bedömer att denna ändring försvagar välfärdsområdenas förmåga att ordna lagstadgade tjänster. När man i finansieringen inte i tillräcklig utsträckning beaktar befolkningens åldrande, det ökande servicebehovet och de nuvarande skyldigheterna försämras tjänsterna, personalen belastas, köerna växer och problemen försvåras, vilket leder till ett ökat behov av dyrare tjänster på specialiserad nivå. Också utvecklingen av personalens kompetens äventyras i och med besparingarna.  

Den temporära höjningen av servicebehovet med 0,2 procentenheter slopas från och med 2028. Ändringen minskar särskilt finansieringsökningen för de områden där kostnaderna i anslutning till servicebehovet är höga. De sparåtgärder som hänför sig till ökningen av servicebehovet leder till att finansieringsnivån minskar mest i Södra Savolax, Norra Karelens, Kajanalands och Lapplands välfärdsområden. Konsekvenserna är minst i Västra Nylands, Mellersta Nylands och Vanda-Kervos välfärdsområden samt Helsingfors stad.  

Finansieringsandelen för servicebehovet höjs med 1 procentenhet. På motsvarande sätt minskas den invånarbaserade finansieringsandelen med 1 procentenhet (+/- 281 miljoner euro). Förslaget är motiverat, men dess inverkan är försvinnande liten. Utöver att den finansiering som beräknats per invånare multipliceras med områdets befolkningsantal finns ytterligare en separat koefficient som baserar sig på invånarantalet. Det skulle ha varit befogat att stegvis slopa den separata tilläggskoefficienten och på motsvarande sätt öka den behovsbaserade andelen, förutsatt att dataunderlaget är av god kvalitet och jämförbart.  

Övergångsutjämningarna föreslås bli ändrade från och med 2027 så att graderingen av övergångstillägg och -avdrag på riksnivå minskar med en fjärdedel fram till 2030. Denna ändring är onödig om avsikten är att reformera välfärdsområdenas finansieringssystem i större utsträckning under de närmaste åren.  

Det föreslås att det till skärgårdslagen fogas en definition av ett välfärdsområde med skärgårdsförhållanden. De fasta invånarna och säsongsinvånarna i områden med skärgårdsförhållanden på fastlandet beaktas för närvarande i poängsättningen av skärgårdspoängen med samma viktkoefficient på 0,5. Det innebär att Östra Nyland får 18 euro mer finansiering per invånare 2027, Österbotten 4 euro mer per invånare och Västra Nyland 1 euro mer per invånare. I Södra Savolax minskar finansieringen med 5 euro per invånare, i Egentliga Finland med 3 euro per invånare och Norra Österbotten med 2 euro per invånare. Slutresultatet är att finansieringen av Södra Savolax välfärdsområde, som är det välfärdsområde i Finland som har mest skärgårdskaraktär och massor av säsongsinvånare, skärs ned med cirka 700 000 euro på årsnivå. Detta är helt ofattbart. 

Regeringen har genom konsekvensbedömningar strävat efter att identifiera de välfärdsområden som gynnas respektive missgynnas av förändringarna i finansieringen. Den minskade finansieringen kompenseras delvis genom övergångsutjämningar och en ny miniminivå. Det utlovas ingen fullständig eller permanent kompensation. Flera av dem som lämnat yttrande till utskottet kritiserar de nuvarande övergångsutjämningarna och bedömer att de snedvrider behovsgrunden och upprätthåller obalansen mellan områdena.  

I många yttranden har det konstaterats att om välfärdsområdenas finansiering skärs ner, bör också de nuvarande lagstadgade skyldigheterna minskas. Regleringen bör avvecklas, skyldigheterna att tillhandahålla tjänster bör lindras och flexibiliteten i personaldimensioneringen ökas. Samtidigt borde det också finnas möjligheter att prioritera uppgifterna bättre än för närvarande. Finansieringsmodellen bör i högre grad än i dag beakta exempelvis fattigdom, risken för marginalisering, servicebehov som inte har tillgodosetts eller behov av sektorsövergripande tjänster, befolkningsstruktur och verklig sjukfrekvens. Dessa faktorer ignoreras helt i propositionen. 

Propositionen innehåller i och för sig enstaka små förbättringar i den gällande finansieringslagen. De ändrar dock inte helhetsbilden så att de föreslagna ändringarna sammantaget skulle vara godtagbara. En nedskärningslag är en nedskärningslag och propositionen innehåller inga lösningar för att åtgärda de grundläggande problemen med välfärdsområdenas finansiering.  

Utifrån sakkunnigutfrågningen bör den obestridliga utgångspunkten vara att välfärdsområdenas finansiering bör ligga på en nivå som är tillräcklig för att ordna lagstadgade social- och hälsovårdstjänster överallt i Finland. Justitiekanslern fäste också uppmärksamhet vid detta i sitt avgörande av den 29 april 2025 i ett klagomål från två välfärdsområden. Den aktuella propositionen är dock en fortsättning på regeringens röriga och likgiltiga social- och hälsovårdspolitik och de ständiga nedskärningarna i finansieringen.  

Regeringen har inte ens velat inse att välfärdsområdena har genomgått en reformfas, där det hade varit av största vikt att regeringen agerade som ett stabilt och förutsägbart stöd för områdena och såg till att lagstiftningen är fungerande. Regeringens social- och hälsovårdspolitik har däremot från första början präglats av ansvarsflykt, skuldbeläggning av andra och brist på egna åtgärder.  

Det behövs en totalreform av lagen om välfärdsområdenas finansiering

Vi är beredda att medge att lagen om välfärdsområdenas finansiering var misslyckad då den stiftades 2021. De lösningar som i planeringsskedet och med stöd av sakkunnigbedömningar antogs vara fungerande har inte varit det i praktiken. Lagen är inte förutsägbar eller sporrande och den skapar inte stabilitet så att områdena kan förnya och utveckla tjänsterna. Regeringens ständiga nedskärningar har försvårat problemen och lett till att den ekonomiska differentieringen mellan välfärdsområdena har ökat kraftigt. 

Fördelningen av finansieringen mellan områdena styrs för mycket av förändringar i invånarantalet samt av alltför slumpmässigt registrerade diagnosuppgifter. Ingen belöning är att vänta för produktivitetsbesparingar utan besparingarna dras snabbt av från välfärdsområdets finansiering. Finansieringen är ett nollsummespel, vilket innebär att ökad finansiering för ett område innebär mindre finansiering för ett annat. Ofta är det också så att de välfärdsområden som har ökat sin produktivitet mest förlorar pengar.  

Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken föreslog i början av februari 2026 en grundlig reform av välfärdsområdenas finansieringssystem. I praktiken innebär det att det diagnosbaserade finansieringssystemet slopas och ersätts med demografiska och socioekonomiska indikatorer. Dessutom bör områdenas särdrag och befolkningens förväntade livslängd beaktas. Utvärderingsrådet riktade helt befogat kritik mot det märkliga incitament som det nuvarande systemet medför: det lönar sig för välfärdsområdena att med låg tröskel registrera vissa typer av diagnoser och spara på satsningarna på förebyggande tjänster.  

Samlingspartiets ansvariga minister har hanterat detta genom att inrätta en parlamentarisk arbetsgrupp. Det innebär att regeringen, som leds av Samlingspartiet och Sannfinländarna, inte går med på att rätta till de värsta felen i lagen om välfärdsområdets finansiering under den fyraåriga regeringsperioden. Det ligger i linje med dessa partiers mål om att minska antalet välfärdsområden och driva en allt kraftigare centraliseringspolitik som drabbar dem som är i behov av tjänster.  

Centerns förslag för att rätta till välfärdsområdenas finansiering

Förslagen kräver ingen tilläggsfinansiering ur statsbudgeten. De skulle öka stabiliteten, förutsebarheten och incitamenten för välfärdsområdena att stärka ekonomin genom att reformera och utveckla närservicen inom social- och hälsovården. Också produktiviteten förbättras, vilket skulle minska de offentliga utgifterna. 

Åtgärder som bör vidtas omedelbart

Perioden för att täcka underskott förlängs med fyra år (fram till utgången av 2030). I gengäld förbinder sig välfärdsområdet till att bromsa kostnadsökningen. Ett utvärderingsförfarande kan därefter inledas, om området inte har iakttagit det överenskomna programmet för kostnadskontroll. 

Skuldsanering av välfärdsområdena. Om ett välfärdsområde som är föremål för utvärderingsförfarandet får sin ekonomi i balans, kan de underskott som ackumulerats under tidigare år delvis efterges. På så sätt uppmuntras de områden som har det svårast ställt ekonomiskt att sanera sin ekonomi. 

Resekostnaderna överförs från FPA till välfärdsområdena. Välfärdsområdena bör ges möjlighet att göra en samlad jämförelse av kostnadseffekterna av olika beslutsalternativ. 

Välfärdsområdenas finansiering stabiliseras och blir mer förutsägbar. Diagnosuppgifternas tillförlitlighet förbättras: indikatoruppgifterna justeras och rättas på rättvisa grunder och enligt enhetliga principer för alla välfärdsområden innan uppgifterna används som grund för den behovsbaserade finansieringen. Efterhandsjusteringen tas in i finansieringsgrunden för att undvika en återkommande pendelrörelse i välfärdsområdenas finansiering (ett år ska det sparas för att täcka underskott och nästa år har man råd att öka utgifterna). 

Välfärdsområdena uppmuntras att bedriva forsknings- och utvecklingsverksamhet och skaffa extern finansiering. Välfärdsområdena ges möjlighet att till exempel hyra ut lokaler och utrustning för forsknings- och utvecklingsverksamhet utan att det leder till nedskärningar i den statliga finansieringen. 

Produktiviteten inom de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna förbättras. För att förbättra produktiviteten inleds ett riksomfattande program där man målmedvetet slopar alla ineffektiva social- och hälsovårdstjänster, ingriper i onödiga och överflödiga undersökningar och krav på diagnostisering samt utnyttjar ny teknik och artificiell intelligens.  

Regeringen måste ta ansvar för social- och hälsovårdsreformen, ge välfärdsområdena arbetsro och uppfylla löftena i regeringsprogrammet. Styrningen av social- och hälsovårdsreformen bör återföras till social- och hälsovårdsministeriet från finansministeriet. Regeringen måste stärka välfärdsområdenas beslutanderätt genom att avstå från att lägga fram lagförslag som inskränker den. Regeringen måste avveckla onödiga normer som försvårar reformarbetet, vilket också utlovats i regeringsprogrammet. Nu har regeringen skärpt sin styrning. I nuläget föreskrivs redan på lagnivå bland annat om var nattjour inom primärvården får ordnas. 

Åtgärder som bör vidtas längre fram (kräver utredningar)

Reformen av välfärdsområdenas finansieringssystem. Systemet måste göras mer sporrande till exempel så att de kostnadsbesparingar som ett område uppnått genom omställningar inte automatiskt dras av från finansieringen. Principen om ett nollsummespel måste slopas, likaså den överdrivna betoningen av invånarantalet. I samband med revideringen av finansieringskriterierna måste det utredas om finansieringen kan basera sig på ett sporrande kalkylerat system som baserar sig på åldersstruktur och förhållanden (användes när kommunerna hade organiseringsansvar och visade sig vara fungerande) i stället för på invånarantal och diagnosuppgifter som i nuläget. Välfärdsområdesindexet bör korrigeras så att det motsvarar den allmänna höjningen av kostnadsnivån. Finansieringen för främjande av välfärd och hälsa måste ses över och stärkas. 

Vården måste riktas bättre. Det är inte fråga om nedskärningar, utan om att öka genomslaget så att de som verkligen behöver vård också får vård. 

Forsknings- och utvecklingstjänsterna inom social- och hälsovården medför nya möjligheter för ekonomisk tillväxt i Finland. Det kräver incitament och avveckling av normer.  

Arbetsfördelningen mellan sjukhusen. En svår men nödvändig åtgärd för att det också i framtiden ska finnas tillräckligt med yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården och för att utvecklingsarbetet ska kunna fokusera på att stärka närservicen inom social- och hälsovården. 

Vad som inte bör göras i detta skede

Skapa inte en bild av att sammanslagningar är en lösning på problemen. Det finns ingen forskning som visar att ett färre antal välfärdsområden skulle minska kostnaderna och förbättra tjänsterna. Tvärtom försvåras då styrningen och beslutsfattandet. Dessutom ökar ineffektiviteten och kostnaderna bland annat på grund av att informationssystemen och lönerna måste harmoniseras. 

Utvidga inte diagnosurvalet i anslutning till välfärdsområdenas finansiering. Diagnosuppgifterna registreras inte tillförlitligt ens i nuläget och snedvrider därför fördelningen av finansieringen mellan områdena. 

Öka inte finansieringen av privat hälso- och sjukvård. Den tilläggsfinansiering som regeringen redan beslutat om har inte styrt klienter från de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna till den privata vården. Samtidigt har finansieringen av den offentliga hälso- och sjukvården skurits ned.  

Vänta inte till nästa valperiod. Det är hög tid att få social- och hälsovårdsreformen tillbaka på rätt spår. Det lyckas om den politiska viljan finns. 

Skapa inte en atmosfär av hopplöshet. Social- och hälsovårdsreformen lyckas om de korrigerande åtgärderna ovan vidtas.